Med en klump i magen och tårar som rinner ner för mina kinder skriver jag detta inlägg. Cancer är nog det absolut värsta jag vet. Det är så vidrigt, så sjukt och mer orättvist än någonting annat. I samma stund som jag är så berörd och oerhört tagen är jag också på något sätt arg. Arg på hur det faktiskt är. Arg på sjukdomen. Arg på att den inte alltid går att bota. Jag är arg på hur den slår till och bokstavligen vänder upp & ner på människors liv.
Men framförallt tänker jag på barnen. De barnen som är i en ålder när de inte ens förstår själva vad som händer i deras kroppar. De barnen som tror att allt kommer bli "som vanligt" snart igen. Och de barnen som inte får växa upp och leva sina liv. Att veta om att dessa barn finns, Det gör mest ont i mig.
Det gör så fruktansvärt jävla ont att barn som är så små & knappt har fått börja sina liv på vår jord får diagnosen cancer. Cancer. Sjukdomen cancer. Fyfan.
Jag skulle göra allt i min makt för att besegra sjukdomen cancer. Sjukdomen cancer kommer besegras, förhoppningsvis är den dagen otroligt nära. Och den dagen kommer jag vara världens lyckligaste!
Uppskatta det ni har, uppskatta dina nära & kära men framförallt var glad över livet & din chans.
Uppskatta det ni har, uppskatta dina nära & kära men framförallt var glad över livet & din chans.
Kommentera