Emmasonnerfors

Att sakna kan göra så fruktansvärt ont. Det kan vara en utav de absolut vidrigaste känslorna att känna. Det kan vara det jobbigaste som finns, det jobbigaste som går att känna. Att känna saknad.

 

Man kan sakna så mycket. Man kan sakna en plats, en stund eller en annan människa. Att sakna kan göra så himla ont. Att sakna kan värka i bröstet, fällas i tårar eller kanske övergå till en frustration. Det spelar ingen roll vad eller när man saknar. Att sakna någonting är en känsla som kan sätta spår. Som kan lämna kvar ärr. 

 

I vissa fall kan man inte lösa saknaden. Man kan inte alltid ta tag i den och göra någonting åt den, förmodligen är det just det som kan göra så förbannat ont. Förmodligen är det den saknaden som värker i bröstet, fälls i tårar eller övergår till en frustration. Man kan sakna någonting som inte går att lösa, reda ut eller ta tag i.

 

För mig är saknad en känsla som sätter spår. Jag vet inte om jag blir känsligare för varje dag eller om det är så att jag varje gång saknaden kommer tillbaka inser hur verkligheten faktiskt ser ut men gång på gång när känslan som saknar befinner sig i min kropp sätter den extrema spår. Spår som finns kvar i mig föralltid. Saknaden lämnar kvar ärr.