Emmasonnerfors

Vissa dagar när jag tänker på det undrar jag om jag någonsin kommer att kunna bli kär. Om jag kommer att få uppleva den känslan som alla pratar om. Eller har jag helt enkelt byggt upp en alldeles för hög mur för tidigt i mitt liv? Ibland tror jag att jag förstört lite för mig själv när jag stängt ut människor från mig själv, när jag backat för att folk kommit mig alldeles för nära. På ett sätt önskar jag att jag inte var så känslig och rädd. För jag är faktiskt rädd, rädd för att folk vill komma mig nära för att sedan kunna hugga mig i ryggen. Det finns tyvärr människor som är så och hur vet man vilka det är? När märker man det? När man redan hunnit bli sviken? Jag antar att det här från början kommer ifrån att jag har blivit sviken tidigare i livet. Det blir ett skydd för mig själv att inte släppa in folk på livet.

 

Det finns en mur i mig. En mur runt mitt hjärta. En mur som jag själv har byggt upp med hjälp av andras handlingar. Den här muren skyddar mig. Den skyddar mig från andra, från att bli sårad och sviken. 

En rädsla inom mig väcks varje gång någon börjar komma mig nära. Varje gång jag träffar en ny människa. En rädsla som stötter ifrån sig folk som kommer mig in på livet. Jag känner obehag när folk vet en massa om mig innan jag har fått lära känna personen. Det skrämmer mig att andra tycker någonting om mig innan jag har hunnit få en uppfattning om hur jag själv känner. Människor som går för snabbt fram ger mig panik. Den här paniken leder till att jag istället tar avstånd för att det är säkrast så. Säkrast att välja det säkra framför det osäkra. Samtidigt som jag kan förlora så himla mycket på att avstå från en annan människa. För vem vet? Med tiden hade det kanske varit den människan jag skulle ha varit med.